Lite tankar oså baraaaa

 
Jag måste bara skriva av mig lite. Jag har alltid trott att jag inte skulle klara av att bo ensam. Och visst, jag bor ju inte ensam till 100% nu, då min mamma kommer och handlar åt/med mig, och dessutom lagar jag varken mat eller tvättar. Men jag BOR själv. Jag sover själv, jag klarar mig igenom varenda dag nästan helt utan problem. Jag mår bra, och jag är så ovan att göra det. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att vara ENSAM, för jag trodde att jag skulle gå under, eftersom jag är en väldigt sällskapssjuk person, som lätt blir "nere" så fort jag inte har sällskap. Men se på mig nu. Jag mår bättre än jag har gjort på länge. Och jag har ärligt talat ingen aning om varför. Men det är bra för mig att vara här. Och egentligen är det antagligen inget att vara stolt över, men jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Jag är stolt över att jag klarar av det här, att vara ensam! En annan anledning till att jag inte trodde att det skulle fungera är att jag tänker så fruktansvärt mycket när jag är ensam, vilket gör att jag blir sjukt nedstämd. Och jag tänker mycket, det gör jag! Men det gör ingenting, för det drar inte ner mig ens hälften så mycket som i vanliga fall. Jag tror att jag helt enkelt har svårt att inse att det här är på riktigt. För mig är det här som ett paradis. Det här är inte verkligheten, det här är bara en dröm. För mig är det här ett ställe där mina problem och all skit inte riktigt spelar någon roll. Jag har ingen aning om varför, men så är det. Att vara här är det bästa som finns i mitt liv just nu, för här är jag lycklig. Här har jag inte den där djupa depressionen som alltid är där och hindrar mig från att vara helt och hållet glad. För här kan jag vara just det - glad! På riktigt! Här kan jag må bra, HELT bra. 
Jag vill helt ärligt aldrig någonsin åka ifrån det här stället, och det gör så jävla ont när jag tänker på att det faktiskt inte är så länge kvar tills jag måste lämna det här stället - men den gången för gott. 
Det krossar ärligt talat mitt hjärta att jag inte kommer få sitta här på balkongen om någon månad, och bara vara. Bara titta på fåglar och flygplan, och världens finaste solnedgång. Jag kommer inte få ha miniparty med mig själv och musiken och dansa som en galning i vardagsrummet. 
Gud vad djup och dramatisk jag låter, men jag är helt enkelt inte riktigt redo att lämna det här stället. 
 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0